RESOR TILL POLEN

Välkommen på en oförglömlig resa till Auschwitz och Birkenau i Polen med Polenresor. Vi tar er med på en resa till Auschwitz så ni får uppleva det i verkligheten. Vuxna, skolklasser, individuella resenärer och grupper – ni är alla välkomna på våra resor till Auschwitz som alltid har svensk guidning. Vi kan erbjuda flyg från Stockholm Arlanda/Nyköping Skavsta, Göteborg, Malmö eller Oslo/Torp, Oslo/Rygge/Moss i Norge – Krakow/Katowice t/r.

Polenresor har nu infört en PRISGARANTI på hela 500 kr per person!. Om du mot förmodan skulle hitta en liknande resa billigare någon annanstans, lämnar vi alltså upp till 500 kr i prisgaranti.

På en resa med oss så bor ni bättre och äter bättre på er skolresa eller gruppresa till Auschwitz i Polen. Med våra resor till Auschwitz får ni ut det mesta för era hårt intjänade pengar. Helt enkelt en bättre resa för mindre pengar.

Vi erbjuder 3-stjärniga hotell och bra mat med tvårättersmiddagar, varmrätt plus dessert. Alla utflykter som ni vill ha är inräknade i priset. Vi har svensktalande guider och fina bussar. Priserna vi har på 3-stjärniga hotell är desamma som många andra researrangörer har på vandrarhem.

I videon ovan ser vi en promenad genom koncentrationslägret i Auschwitz i Polen.

Andra sidor med liknande resor och information om Krakow och Auschwitz

www.auschwitz.se
www.polenresor.se
www.skolresor.org
www.balticexpressbuss.se
www.vitabussarna.se

Fakta om Auschwitz och Birkenau

Auschwitz var verksamt från 1940 till januari 1945 och var det största av förintelselägren och koncentrationslägren.

HÄR SÅ KAN NI NU SE PRISERNA TILL ALLA VÅRA RESOR, KLICKA PÅ RESPLANENS NAMN FÖR ATT LADDA NER RESPLANEN.

Namnet Auschwitz kommer från namnet Oświęcim som var det Polska namnet på staden. Den ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków i sydöstra Polen. Auschwitz var uppdelat i tre huvudläger:

Auschwitz I: koncentrationsläger, den med byggnader i tegelsten.
II-Birkenau: koncentrations- och förintelseläger, det med oändligt antal träbaracker och gaskammare.
Arbetslägret Auschwitz III-Monowitz: med bland annat fabriken IG Farben.

Cirka 1 300 000 personer skickades till Auschwitz, av dessa dog 1 100 000 i lägret. Ungefär 1 000 000 av dem var judar. Resterande var polacker, sovjetiska krigsfångar, romer, och personer av annan nationalitet. Nazisterna kallade förintelsen för Operation Reinhard. Den startades hösten 1941 och var starten till utrotandet av alla judar. Lägren Belzec, Sobibór och Treblinka II byggdes då för detta ändamål. Auschwitz II-Birkenau började också byggas vid denna tid.

Den 20 januari 1942 sammankallade SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i Wannsee, strax utanför Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judiska befolkning.

Enligt överenskommelsen skulle de tyska ledarna gemensamt samla ihop judar från hela Europa, för att sedan deportera dem till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas. En del av de arbetsföra judarna skulle utnyttjas som slavarbetskraft innan de avrättades. Förintelsens slutmål var att utrota hela den judiska befolkningen i Europa, inte bara den i de tyskkontrollerade länderna. Enligt nazisternas beräkningar gällde det omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras.

En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle behandlas. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober senare samma år. Tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa var ett av de diskuterade förslagen, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” utgjorde ett särskilt problem eftersom de ansågs ha för starka band till det icke-judiska samhället. Om den nazityska regimen vidtog alltför omfattande åtgärder mot dessa grupper, riskerade de att skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.

Förintelsen är det svenska namnet på de tyska nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, som ägde rum under andra världskriget. På engelska kallas det Holocaust, som betyder brännoffer. På hebreiska kallas det Shoah, som betyder katastrof.

Den kronologiska utvecklingen som ledde fram till Förintelsen kan översiktligt beskrivas i fem faser:

Identifikation.
Judarna identifierades utifrån tidigare generationers tillhörighet till judiska församlingar.
Segregation.
Judarna särskildes från den övriga befolkningen, de berövades sina medborgerliga rättigheter, deras egendom beslagtogs och de fråntogs möjligheterna att försörja sig. Segregationen av judarna i Tyskland ägde rum successivt från och med det nazistiska maktövertagandet 1933.
Koncentration.
Judarna samlades ihop och fördes till ghetton på ockuperad mark. Koncentrationen av judarna i ghetton påbörjades efter krigsutbrottet.
Deportation.
Judarna transporterades till koncentrations- och förintelseläger. Deportationen av judarna till förintelseläger påbörjades under hösten 1941.
Förintelse.
Judarna utrotades genom ett systematiskt mördande.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segregationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett Tyskland fritt från judar. Emigrationen begränsades emellertid starkt av omvärldens ovilja att ta emot judiska invandrare. Under andra hälften av 1930-talet införde de flesta europeiska länder och USA en mycket restriktiv immigrationspolitik, för att stoppa den ökande judiska flyktingströmmen från det så kallade Tyska riket.

Den nazityska planen på att fysiskt utrota de europeiska judarna, växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”.

Den 20 januari 1942 hölls en konferens i Wannsee där ledande tyska nazister diskuterade hur den slutgiltiga lösningen av judefrågan skulle genomföras rent praktiskt. Intentionen var att utrota judarna men nazisterna insåg också att de hade ett behov för dem. Det var stor brist på arbetskraft i Tyskland under krigsåren, eftersom de flesta män i arbetsför ålder var inkallade som soldater. Många judar utnyttjades därför som slavarbetare innan de mördades.

Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget. Över hälften av de judar som dog under Förintelsen gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds av den så kallade Einsatzgruppen. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och koncentrationsläger samt under dödsmarscher.

Den grundläggande processen var densamma i alla länder där Förintelsen genomfördes. En del av processen bestod i att judarna alltid måste bli identifierade innan de kunde samlas ihop och deporteras. Genomförandet såg olika ut i olika länder, beroende på landets situation och ställning gentemot Nazityskland.

Koncentrationsläger

Ett koncentrationsläger (ofta förkortat KZ eller KL) var ett interneringsläger för politiska motståndare och andra kategorier, som nazisterna också såg som oönskade och farliga för ”folkgemenskapen”. Fångarna sattes i koncentrationsläger utan rättegång och dom. Den rättsliga grunden var ”förordningen till skydd för folk och stat” från februari 1933, som tillät polis- och säkerhetsinstanser att vidta ”preventiva” åtgärder. I Tyskland upprättades det första koncentrationslägret Dachau i den lilla staden med samma namn nordväst om München redan den 22 mars 1933, strax efter att nazisterna hade kommit till makten. Lägren skulle avskräcka människor från alla former av motstånd mot nazismen. Under fruktansvärda förhållanden skulle fångarna brytas ned med hårt arbete, terror och förnedring.

Fram till 1935 var det främst politiska fångar som tyska socialdemokrater och kommunister som sändes till koncentrationslägren. Men därefter befolkades lägren mer och mer av icke-politiskafångar, judar, romer, homosexuella, ”asociala”, Jehovas vittnen och kriminella. Under krigsåren deporterades hundratusentals människor i de ockuperade länderna till koncentrationslägren. De största och mest omtalade lägren låg i Tyska riket och Polen.

Satellitläger med tvångsarbete

Koncentrationslägren omgärdades av höga strömförande taggtrådsstängsel. Inne i lägren fanns vakttorn med beväpnade soldater. Varje större koncentrationsläger hade så kallade satellitläger som låg inom några kilometers eller någon mils avstånd från huvudlägret, men ibland ännu längre bort. Det var ofta arbetsläger som byggdes upp på en plats där fångarna användes som tvångsarbetare (exempelvis en rustningsindustri, ett stenbrott eller ett vägbygge). Både statliga och privatägda företag använde fångarna som slavarbetskraft. Dessa läger fungerade på samma sätt som koncentrationslägren, men sorterade under ett huvudläger. I många av koncentrationslägren bodde merparten av de registrerade fångarna i de olika satellitlägren. En del satellitläger blev med tiden så stora att de gjordes om till självständiga koncentrationsläger.

Fruktansvärda förhållanden för lägerfångarna

Koncentrationslägerfångarna levde under fruktansvärda förhållanden. De bodde många tillsammans i dåligt uppvärmda baracker (kallade ”block”) och tvingades till tungt arbete. Barackerna bestod av träbritsar (i Birkenau fanns också stenbritsar) oftast i tre plan, där flera fångar fick packa ihop sig på samma brits. De var klädda i tunna fångkläder, sommar som vinter. Dålig, otillräcklig mat och usla sanitära förhållanden gjorde att många dog av undernäring och sjukdomar. Lägren bevakades av SS-soldater som behandlade fångarna mycket brutalt. Minsta verklig eller påstådd förseelse bestraffades med sadistiska metoder. Fångar som försökte fly blev oftast hängda inför de andra fångarna. Många fångar misshandlades också rent godtyckligt, utan att ha brutit mot någon av de stenhårda reglerna. I de flesta läger var dödligheten mycket stor.

Fångarna identifierades inte med sina namn utan med nummer och klassificerades i olika kategorier (politisk fånge, jude, homosexuell, Jehovas vittne, kriminell, asocial/arbetsskygg). Varje fånges kläder märktes med hans nummer och en symbol för vilken fång kategori han tillhörde samt vilket land han kom ifrån. I Auschwitz-Birkenau tatuerades fångnumren också in på fångarnas vänsterarmar. Varje dag, sommar som vinter och oavsett väderlek, fick fångarna före och efter arbetet ofta stå i timtals för att räknas i den s.k. appellen. En del av fångarna i lägren valdes ut till s.k. kapos (förmän), som skulle se till att andra fångar höll lägerreglementet och utförde sina uppgifter. De fick bättre behandling, med större matransoner och andra privilegier. Judar stod lägst i rang i alla läger och behandlades i regel sämst.

I en del läger skulle fångarna ”förintas genom arbete”, vilket innebar att de skulle arbeta ihjäl sig. De tvingades utföra extremt tunga arbeten, samtidigt som de fick extra små matransoner och blev mycket brutalt behandlade. En del av dessa arbeten var helt meningslösa. Exempelvis kunde fångarna få bära tunga stenar från ett ställe till ett annat, för att sedan få bära tillbaka dem igen.

Dödsmarscher

När de allierade trupperna närmade sig under hösten 1944, evakuerade tyskarna lägren i Östeuropa och de läger som låg närmast västfronten. Fångarna tvingades ut på så kallade dödsmarscher, till koncentrationslägren i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. De utmärglade fångarna tvingades gå extremt långa sträckor. De som inte gick fort nog sköts vid vägkanten. Utefter de sträckor det fanns järnvägslinjer packades fångarna in i godståg. Det var ofta öppna godsvagnar och många frös ihjäl under transporterna. Ungefär 250 000 människor dog av utmattning eller mördades under dessa dödsmarscher, ibland också av civila. Omkring en tredjedel av dem var judar.

Förintelseläger

De nazityska förintelselägren upprättades för ett enda syfte: att genomföra ett systematiskt massmord på Europas judar. Även benämningarna utrotningsläger eller dödsläger förekommer och är synonymt med förintelseläger.

Massmorden påbörjades när Nazityskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941. Sovjetiska och baltiska judar avrättades genom massarkebuseringar. Det skedde i skuggan av de militära striderna som pågick i landet, men väckte ändå stor uppmärksamhet bland lokalbefolkningarna. Avrättningarna tog också lång tid, bland annat med stora massgravar som först skulle grävas och sedan grävas igen. Nazisterna försökte därför experimentera fram en effektivare metod. Lösningen blev specialbyggda förintelseläger som började upprättas i slutet av 1941, där judarna mördades med gas.

Fyra förintelseläger

Det fanns fyra renodlade förintelseläger: Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Alla låg i det av Nazityskland annekterade Polen. Gaskamrarna i lägren var byggda så att de liknade duschrum. Offren mördades genom att kamrarna fylldes med koloxid.

De flesta judar som deporterades till förintelselägren avrättades direkt vid ankomsten. Endast ett mindre antal fångar valdes ut och hölls vid liv för att utföra de nödvändiga arbetena i lägren. En särskild arbetsgrupp kallades Sonderkommando. Det var de fångar som tvingades bära ut de döda kropparna från gaskamrarna och bränna dem.

Förintelselägren var förhållandevis små läger, som enbart fungerade som avrättningsplatser. Bostadsbaracker och andra byggnader behövdes bara för lägervakterna och det mindre antal fångar som arbetade i lägret.

Belzec, Sobibor och Treblinka var i drift under 1942–1943. Förintelselägret Chelmno var i drift i två perioder: från den 8 december 1941 till mars 1943, och från april 1944 till den 17 januari 1945. Totalt mördades över två miljoner judar i dessa fyra läger.

Två kombinerade koncentrations- och förintelseläger

Två av de läger som upprättades i det av Nazityskland annekterade Polen, Auschwitz-Birkenau och Majdanek, fungerade som kombinerade koncentrations- och förintelseläger. Vid ankomsten till dessa läger fick fångarna genomgå selektioner, under vilka de antingen togs ut som slavarbetare eller sändes direkt till gaskamrarna. Kvinnor, barn och äldre hörde till dem som oftast gasades ihjäl direkt vid ankomsten.

Auschwitz-Birkenau var det största nazityska lägret och blev centrum för utrotningen av Europas judar.

Majdanek var ett mycket mindre läger, vars gaskammare inte hade kapacitet att avrätta fångar i stor skala. Men det faktum att en del av de judiska fångarna fördes direkt till gaskamrarna vid ankomsten, gör att Majdanek brukar räknas som ett förintelseläger.

I både Auschwitz-Birkenau och Majdanek användes Zyklon-B i gaskamrarna. Zyklon-B var egentligen ett bekämpningsmedel mot skadedjur, som användes för avlusning av kläder och baracker i lägren. Det tillverkades av det tyska företaget Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), som var ett dotterbolag till den tyska kemikoncernen I.G. Farben. Ämnet levererades i kristallform, och när de kom i kontakt med luften utvecklades en giftig gas. Kristallerna förvarades i slutna behållare, som tömdes ner i öppningar på taken till gaskamrarna.

För klassrummet.

Källa: www.levandehistoria.se